Sven-Erik Nylund
Första befälhavarevikariatet ms Tiira 1964
 |
| Kuva: www.suomenmuseotonline.fi |
När jag fick ordinarie
överstyrmansjobbet på paragrafbåten ms
Tiira efter sjökaptensexamen vid Åbo Navigationsinstitut 1962 var jag redan
inne i karriärstegen i FÅA. Jag hade endast ett kort vikariat från föregående
år på gamla ss Virgo. Nu bar det helt
annat. Visserligen var vi endast två styrmän som gick fyra om fyra och sex
timmars vakter, men man var ju ung och orkade tyckte man.
Det hörde till att styrmännen på
FÅA-båtarna nog följde med vilka som var befälhavare och vilka som var nära
pensionen. När skulle det bli min tur. Redan nästa år var det diskussion om
huruvida jag skulle få vikaera befälhavaren Kurt Fagerstöm, men sjöfartsrådet
Herbert Andersson hade tyckt att jag var för ung, endast 26 år. De sände kapten
Gunnar Stengård istället, han var redan beprövad och 42 år, fick efter två år
ordinarie befälhavarjobb på ms Titania.
Sommaren 1964 var det aktuellt
igen. Rederiet litade redan på mig och jag fick pröva på skepparvikariatet, ett
trappsteg till. Fagerström skulle på semester. Vi satt över en drink på restaurang vid Esplanaden. Jag berättade för
Fagerström att jag aldrig som styrman varit på bryggan vid förtöjningar.
-
Du skulle ha
sagt, så skulle det nog ha ordnat sig, sade han
-
Nå, nog har jag
sett många förtöjningar både från backen och akterut så det går säkert bra,
svarade jag.
Det var nämligen så att varken
skepparen på ss Vanda eller ss Rigel ville ha en styrman på bryggan, i
allmänhet var ju trean på bryggan vid förtöjningar. Försten var ju i allmänhet
på backen och andren akterut, och på Tiira hade vi bara två styrmän.
Jag blev uppkallad till FÅA:s
kontor till sjöfartsinspektör Ingmar Fredriksson, som presenterade mig för
kapten Harald Andersson och Sairanen på fraktavdelningen. Harald Andersson sade att ifall jag hade
något problem skulle jag bara ringa till kontoret.
Vi avgick på kvällen från
Helsingfors och kom till Fredrikshamn på morgonen. Förtöjningen gick inte så
bra som jag hoppats, men vi kom till kaj i alla fall. Sedan gällde det att gå
till mäklarkontoret, Krogius. Fredriksson hade uppmanat mig att alltid besöka
mäklarkontoret när vi var i hamn. FåA hade ju ett nät av mäklare både i Finland
och utomlands. De kallades även för skvallerkontor, där skepparna diskuterade
sina erfarenheter, ofta kom berättelser och kritik av styrmännen fram. Jag satt
en gång tyst och lyssnade till dessa farbröder, som seglat på de stora haven
med råseglare och rundat Cape Horn.
-
Tänk att det
finns styrmän idag som inte ens kan spleisa en vajer, sa den ene.
-
Ja int vet man
vart det leder, konstaterade den andre.
Jag tänkte i mitt stilla sinne,
att hoppas de inte frågar av mig. jag hade endast en gång fått vara med om
vajerspleisning. Ingen lärde ju ut den konsten, men vi tränade på fritiden med
Kurt Nordqvist på Sydamerika-linjen när han skulle bli matros. En matros skulle
ju kunna spleisa, jag var aldrig matros före navigationsskolan. Men var nu
vajerspleis det viktigaste för en styrman, tänkte jag när jag gick ombord.
Träffade studiekamrater på olika båtar i Fredrikshamn, jag märkte att en
befälhavare hade mycket mera tid för sig själv än styrmännen som var i farten
på däck hela tiden. Nu gällde det att
tiden tillvara. Jag tog tillbaka det som jag gått miste om som överstyrman på
en paragrafbåt under två år. Fritiden.
Nu hade jag också befälhavarlön på 1527 mark med 5 % ålderstillägg från
styrmanstiden.
Vi lastade papper och sågat virke
i Fredrikshamn. Fredagen den 23 maj gick vi ut från Fredrikshamn. Jag tyckte
Tiira var styv när vi gick ut, med fulla bottentankar.
Följande dag var vacker, stiltje
och solsken. Befälhavarjobbet verkade börja bra. Vi kom till Lübeck på måndagen
vid middagstid . Följande dag besökte jag Hoerschelmans mäklarkontor och
följande dag Oldenburgs kontor där man hade ett litet hemmagjort
sjöfartsmuseum. På dessa mäklarkontor kunde alla tala svenska så jag behövde
inte anstränga min dåliga tyska.
Vi gick därifrån till Rostock i
DDR och där var det tyskan som gällde. Jag försökte förbättra min tyska genom
att gå teater, de visade Hamlet ”Sein oder nicht sein?”. Jag förstod inte något
annat.
Fagerström brukade bjuda agentens två kvinnliga funktionärer på ärtsoppa
på torsdagarna. Jag tog upp samma tradition. På bordet fanns en stor skål med
apelsiner på bordet och jag sade när de var iväg iland:
-
Ta för er och för
till barnen!
-
Vi vågar inte ta,
om vi blir fast kan vi mista vårt jobb.
Då förstod jag vilken regim de
hade i DDR. De vågade inte ens ta en apelsin i fickan.
Fullastade med styckegods och
bilar, 39 Wartburgare, gick vi mot Helsingfors på lördagen den 30 maj.
Nu blev det en resa till Hamburg
från Fredrikshamn. Jag upplevde min första tjocka som befälhavare. Det var en
pärs, men jag klarade den. Från Hamburg till Lübeck och sedan till Hangö. När
jag gick upp till Krogius kontor gick jag förbi Dione och min kollega Kullervo
Räisänen vinkade i ventilen och ropade upp mig ombord.
-
Du kan berätta på
kontoret att vi har kommit intill Hangö, sade han, jag brukar inte springa på
dehär kontoren.
Jag passade på att åka till Ekenäs och hälsa på bekanta under vår vistelse
i Hangö. Vi gick ut på midsommarafton med destination Lübeck. På
midsommarnatten blev det tjocka, upp och fira midsommar, mistsignaler, utkik,
radarplotting. På morgonen kunde jag gå till kojs igen.
Följande resa blev det bottenmålning på Valmets flytdocka på Skatudden.
Jag passade på att med familjen åka med Högholms-färjan där min farbror
Uno då råkade vara befälhavare.
Den 10 juli var vikariatet slut och jag avmönstrade för gott från Tiira
efter två år, för skiftning till ms Hebe.
Fick 150 mark i ”hattpengar” från flytdocken. Det sades nog att en
FÅA-skeppare inte skulle ta emot ”hattpengar”, men det visste jag inte då. Jag
for på en välbetjänt semester och tog avsked av paragrafbåtslivet. Jag hade
sagt till Ingmar Fredriksson att jag ville till en båt med tre styrmän och
telegrafist. Så blev det.
