För femtio år sedan – på Hamburg-linjen med ms Hebe

 

                      När jag tröttnade på tvåvaktsystemet på ms Tiira, efter två år ombord, anhöll jag av Fredriksson på FÅA att få jobb på en båt med tre styrmän och radiotelegrafist. Han erbjöd mig överstyrmansjobb på ms Hebe, där Börje Kanotus Kronström var skeppare. Hösten 1965 hade jag redan blivit van med Gubben, som hade sina egenheter.

                      Den första december 1965 lastade vi kabelrullar från Kabelfabriken i Helsingfors. I dagboken skriver jag:

” En våt dag , snöslask, snöblandat regn, våta fötter, skinnmössan som en dränkt katt, jävligt.”

                       Jag var inte på bästa humör för när vi gått ut från Kotka rann babordsankaret ut med kätting och allt någonstans utanför Orrengrund. Andre styrman Segerqvist var på bryggan och såg gnistorna slå där förut i mörkret. Telefonen ringde till hytten. Skepparen påstod att ankaret gått ut. Jag hoppade barfota i stövlarna och byxorna på pyjamasen. Rusade till backen där rosten från kättingen färgat snön brun. Segerqvist och jag kollade spelet, medan Gubben ropade i högtalaren hela tiden :

- Hur mycket kätting, hur mycket kätting…..

- Vi vet inte, vet inte..

Jag klättrade ner i boxen fick tag i en länk och ett schackel, vi kom underfund med att 20 famnar kätting följt med ankaret. Nu låg det på ca 30 meters djup. Det kändes som en knut i magen. Felet var väl mitt eftersom jag varit på backen vid avgången. Var bromsarna inte tillräckligt fast ?

För resan till Helsingfors hade vi inte satt stopparna på. Dessutom hade vi använt styrbords ankaret i Kotka. Senare funderade jag ut att temperaturskillnaden hade gjort oss ett spratt. Vi hade ca tio  grader kallt när vi kom till Kotka och nu var det värmegrader ute till havs.

Vi hade dock ganska säker position så de hittade senare ankaret och kättingen.

Den 3 december gick vi mot Hamburg från Helsingfors. Bråttom var det, men när vi kom till Hamburg måndagen den 6.12 var brådskan slut. Manifesten hade inte hunnit fram vilket gjorde att vi fick vänta på lossningen. Vi gjorde vårt, men byråkratin iland tycktes inte fungera. Lossningen började dock följande dag och efter lastningen kunde vi gå på lördagkväll med 970 ton styckegods ombord.

Följande resa skulle jag vikaera Gubben som skulle på julledigt. Den 18 december avgick igen från  Kotka. Jag fick en överstyrman som jag seglat med på ss Wanda. Jalonen var då matros och jag tredje styrman. Han hade varit på Sydamerikalinjen den senaste tiden. Jag tyckte han skötte sig bra som matros på Wanda. Lugn och tystlåten. Hurdan var han som överstyrman ?

Kronström reste hem. Vi hade gått igenom alla papper och räkenskaper. Vid middagstid var vi klara att avgå, med säck- och tidningspapper. Det var lördag och vi höll tidtabellen. Nikitin på FÅA:s befraktning kunde vara nöjd.

Det blåste upp till storm på norra Östersjön, jag hade svårt att sova i långskeppskojen när vi slingrade i åtta Beauforts låringsvind. Jag kunde inte sova utan gick upp på bryggan där gamle Isaksson höll vakten och stod tyst vid bryggfönstret. Jag lyste ner på däck med Aldislampan, nedisningen hade börjat. Jag gick ner och försökte sova inklämd mellan skottet och kojkanten.

Slumrade, vaknade, drömde. Somnade till slut. Telefonen ringde. Jag visste inte var jag var. Frågade om läget när jag fick tag i telefonen. Segerqvist berättade att vi passerat Glotovi boj. Gav order om att gå norr på Gotland, vinden var ännu sydlig och verkade inte att minska i styrka.

På söndagen önskade jag Fagerström på Tiira God Jul på VHF:n. De kom emot på väg mot Helsingfors.  Vi fick tjocka i Kielkanalen. Jag lade mig på soffan i sjöhytten.

- Det börjar bli tjockt, sade Isaksson.

Jag kom ut på bryggan. Lotsens skugga mot fönstret. Den tyska rorsmannen tyst. Jag ställde mig vid radarn.

- Där kommer en på en mil, sa jag till lotsen som gått ut på bryggvingen. Halbe meile, null komma zwei….

- Jag kan se den nu komma fram, det går nog bra, zehr gut, sa lotsen.

Jag tyckte det var bäst att förtöja vid dykdalberna, tjockan var för tät. Vi skulle snart komma till Dyckerwisch , där var det bäst att stanna och invänta. Vem tackade mig för att fortsätta i tjockan.

- Det kommer bara små båtar emot, sade lotsen, de stora ligger i Brunnsbüttelkoog, tjockan ligger överallt. Lotsen ville antagligen hem, men jag hade ansvaret. Spänningen steg i rorshytten, alla väntade.

- Nein, vi förtöjer här, sade jag. Så blev det. Vi stannade vid dykdalberna. Vi hörde oss för hur det låg till längre fram i kanalen. Nebel, dick nebel, samma sak hela vägen.

Jag gick ner, lotsen tog beslag på sjöhytten. Klockan på backen slog, ding-ding-dong…..jag slumrade till och drömde. Segerqvist ringde ner:

- Inari gick förbi. Va fan rörde det mig om Inari körde, jag gick upp i alla fall. Kanske det var litet bättre. Nu sade de att Brunnsbüttel hade klart, men på Elbe låg tjockan fortfarande. Vi hivade upp ankaret, och kastade loss. En vajer hade slitits av,  en passerande båt hade bråtttom. Inari låg redan i slussen, men vi blev bakom en stor tankbåt i den andra slussen och vi kom iväg först mycket senare.

På Elbe kom tjockan igen. Jalonen väckte mig från kojen i sjöhytten. Vi hade väl gått en timme. Lotsen verkade bra, han stod vid radarn. Jag kände mig utanför, vad kunde jag göra. Kom ihåg rederiets nyligen utsända cirkulär:

-Var lika noggrann i skärgården när man kör med lots, som utan, stod det. Befälhavaren har ansvaret.

Ja, ja de skriver. Lotsen måste ju få navigera.  Denne lots meddelade hela tiden när någon kom emot och utkiken Väisänen höll reda på bojarna förut och meddelade ständigt. Han hade ögonen på skaft. Man började se konturerna av stranden, hamnlotsen kom. Där låg ms Finnpulp till anksrs och väntade på bättre sikt. Månne skolkamraten Westerholm var ombord, jag träffade honom i Kotka. Sikten gick ner till hundra meter eller mindre och de sista fem milen tog en och en halv timme. En helvetisk serenad av lastfartyg, bogserbåtar, färjor, motorbarkassar, pråmar, flytkranar, rena infernon. Före oss låg redan i Baakenhafen tre FÅA-båtar: Inari, Triton och Oihonna. Alli väntades till kvällen.  Men det var väl bara Hebe som skulle bli över jul i Hamburg.

Det blev  jul i Hamburg, med middag för befälet i salongen. På julannandag julgudstjänt och julfest i svenska sjömanskyrkan. Kunde ringa hem. Nyåret firade vi mellan Gotska sandön och Ristna på väg mot Helsingfors. Ett nytt år hade börjat. Isen lade redan i vikarna. Ännu en resa som befälhavare till Hamburg innan Kronström återvände.  Jag blev överstyrman igen.

Sven-Erik Nylund